Nicole Rydén

Man ska inte behålla barndomsvänner i onödan.

Min bror Ida fyller 30 år idag. Hon är min allra första brorsa. Vi har hängt ihop i 28 år, våra föräldrar kände varandra långt innan. Ni fattar grejen. 
Man kan alltid få nya vänner, även nya bästa och ännu bättre vänner. Men aldrig nya barndomsvänner. 

Nu tycker jag absolut inte att man ska spara på barndomsvänner i onödan. Eller bara ‘för att’ dem är just barndomsvänner. 

Nu har jag tur att just Ida inte är gammalt skräp som bara hänger kvar från barndomen. Utan hon är en riktigt bror och har alltid varit. Vi har nog aldrig ens bråkat om en CD-skiva som små..? 

Vi gillar att kalla varandra för brorsan, för snubbar är shysstare mot varandra än vad tjejer är. Än vad systrar är. I regel! 

Vi har delat på allt och det är en lyx att ha dubbel uppsättning av föräldrar, fastrar, syskon osv mm etc.

Grattis till 30 Ida, ingen kan ta just din plats i mitt hjärta ❤️ 

Kommentarer inaktiverade för Man ska inte behålla barndomsvänner i onödan.

Down town ballin’

Fan. Jag och LA blir bara tightare och tightare. Allting är lite bättre här. Imorse sprang vi på Owen Wilson när vi skulle ta en yogaklass. Han satt utanför i solen och njöt. Ball ju! Främst bättre än typ Ola Rapace på tuben hemma i Sthlm? 

Charlotte och Cem som jag bor hos tränar på samma gym som Kanye West. Ännu ballare? 

Vi har hängt runt i down town på eftermiddagen innan vi gick på baseball och såg Dodgers. Jag kan väldigt mycket om baseball och alla spelare nu. Även mkt om deras fruar/flickvänner/uteställen/hus/inkomster osv mm etc. Jag har gjort min research kan man säga? 

Jag köpte mig givetvis en keps och fick hjälp att sätta på mig den korrekt. Jag älskar kepsen, jag älskar mig själv i kepsen! Jag kommer bli en såndär jobbig jävel som kommer hem med nyköpa saker från en lång resa och vägrar klä mig i annat. 

Jag ska till exempel sova i kepsen nu! Klockan är över 23 här och imorrn ska vi upp tidigt för att käka frulle på en pir. 

Typiskt LA 

Kommentarer inaktiverade för Down town ballin’

About the fuck you

Precis 17 dagar efter att mitt bästa finger fastnade i bildörren gjorde jag en ny röntgen på den lilla kliniken i Mexiko. God damn vad kär jag blev i min läkare som visade stort intresse och bekymmer för mitt spruckna finger. Typiskt mig. 

Det hade ju inte läkt. Tydligen inte ovanligt med sprickor. Ofta får man gå in och bryta hela fingret så att det påbörjas en ordentlig läkningsprocess. Han gjorde ett känseltest på mig och jag kände inte skillnad på en bomullstuss och nål. 

Skitsamma. Jag vägrar att bryta mitt finger eller fortsatt ha en jävla aluminiumskena på mig. Jag har inte heller ätit smärtstillande eller antibiotika för att hjälpa läkningen. Jag vägrar den skiten i onödan. Så jag fick vitaminer istället. De stinker radioaktiva ämnen och blod. Främst är innehållsförklaringen längre än bibeln. Men JÄVLAR vad mycket bättre jag mår!(?)Det är nog bara placebo – det är jag medveten om. Jag har också motionerat fingret så att blodtillförseln ökar. Det har fan läkt mkt bättre nu den senaste veckan. 

Men jag har ont. Dock bara när jag använder fingret – det kan man leva med? 

Jag mår nästan sämre över hur i helvete det ser ut? Torrt, kort och äckligt. Ser ni att det är ett hål längst ner på nageln? Då skulle ni ha sett hur det såg ut för 3 veckor sen..

Imorrn ska jag på salong och fixa naglarna. Det var mitt krav om jag skulle följa med på baseball. Måste köpa en keps också, en blå Dodgers. Har googlar vilken modell – främst vad alla spelare heter (ser ut och vilka löner dem har) 

Kul ska det bli! Men BARA om jag hinner fixa naglarna såklart. Annars kommer jag inte våga klappa händerna in public med mitt trasiga och frasiga finger.


Kommentarer inaktiverade för About the fuck you